Jag Hatar egentligen att skriva om mina kännslor men ibland är det nödvändigt. Jag hatar det, det låter gämt som om att man vill att folk ska tycka synd om en. Och det låter fult och konstogt, typ som att man försöker vara poetisk men att man misslyckas totalt, så är det iaf för mig. Jag vill inte ha medlidande eller försöker vara poetsik, det bara blir, så att säga. Jag vill bara få det sagt, och för mig finns det inget bättre än att skriva det på bloggen. ingen läser den.